Under tiden har Örebro bibliotek meddelat att man, som andra bibliotek i Sverige, ska anställa en ”bibliotekssocionom”. Först ut var Stadsbiblioteket i Stockholm – Gunnar Asplunds tempel till boken – som därmed omfamnar sin dubbla roll: å ena sidan bibliotek, å andra sidan daghärbärge och socialkontor.

Den dominerande uppfattningen inom kommunpolitiken och -byråkratin tycks vara att biblioteket ska ha dessa dubbla roller. Det är just till biblioteket man ska söka sig om man lider av missbruk, hemlöshet eller psykisk sjukdom, eller om man ägnar sig åt kriminalitet. Detta följer av att biblioteket är en plats för demokrati – om jag förstår resonemanget rätt.

Delar allmänheten den uppfattningen?

Jag tror att vi är många som tolkar bibliotekets demokratiska uppgift på ett annat sätt. Biblioteket är bärande för demokratin för att det gör det skrivna ordet och vårt samlande mänskliga kunnande tillgängligt för alla.

Men det uppdraget är svårt att förena med idén om biblioteket som socialkontor. Det kanske inte är just becknaren från centrum man vill träffa om man är en ung kille som vill undvika kriminalitet i ett bostadsområde där gängen dominerar. Eller om man överväger att ta barnen till sagostunden.--